säker betalning

med Klarna

fri FRAKT

på order över 499:-

snabba leveranser

inom 2-3 dagar

En kväll i april står Tulzio vid ingången till Rutasoka Clinic, hon ska alldeles strax bli mamma för första gången …

Några år tidigare sitter jag hemma i Sverige vid mitt köksbord och skriver …
– jag vill gärna få lustgas, men helst inte epidural.

Jag ska lämna in mitt förlossningsbrev till min barnmorska. Allt förbereds in i minsta detalj. Förlossningsbrevet är klart, bb väskan står färdigpackad i hallen, min man har övningskört till BB flera gånger för att mäta tiden det tar mellan hemmet och BB. Rent känslomässigt är jag redo nu, lite orolig för smärtan, men nu vill vi träffa vårt ofödda barn. Några tankar på att jag skulle kunna dö under min förlossning eller förvisas av min familj är inget jag någonsin tänkt på.

14 år senare mitt under rådande Pandemi och översvämningar ska Tulizo födda sitt första barn. Utan förlossningsbrev utan en packad BB väska (med alla ”förnödenheter”) och utan en man tätt vi hennes sida. Tulizo har blivit lämnad av sin pojkvän, utan rätten till abort. Hon ska föda i ett land där mödradödligheten ligger på 473 dödsfall per 100 000 födslar (mot 4 per 100 000 i Sverige). Där familjen ofta tar avstånd från kvinnan som blivit lämnade av sin pojkvän/man när de är gravida.

Men Tulizo har bestämt sig, hon ska föda sitt barn och ge barnet alla de förnödenheter ett barn behöver. Tulizo mamma och pappa står bakom henne och låter henne bo kvar hemma.

Nu står hon där vid ingången till Rutasoka Clinic. Det är dags, Tulizo ska bli mamma för första gången! Hon tas emot av barnmorskan Vumilia. Förlossningen går väldigt bra och Tulizo föder en liten dotter. Vumilia berättar att Tulizo gjorde ett fantastiskt jobb och allt gick bra.

Vi vill lyfta Tulizo för hennes mod och hennes kämpaglöd, trots att allt pekade emot henne.

/ Louise Papuciu